The day that music died

Klockan 20.00 lördagen den 11:e augusti 2007 på Way Out West i Slottsskogen, Göteborg, dog musiken för mig. Erykah Badu hade precis avslutat sin konsert med den lena refrängen från Next lifetime och därmed blåst bort den sista biten vett som fanns kvar i mitt huvud. Jag har efter det bara kunnat lyssna på John Mayer i min mp3-spelare, något mindre lättsmält är helt otänkbart.
Men för att återgå till Badu så kan jag säga att det var den bästa konserten jag sett i hela mitt liv och antagligen den bästa jag någonsin kommer att få se. Kvinnan är en stjärna ut i fingerspetsarna och hon vet om det. Att hon sedan har musiker och körtjejer bakom sig som antagligen aldrig spelat fel eller tagit en fel ton i hela sina liv gör ju inte heller det saken sämre.
Badu kommer in på scen något försenad iklädd fotsid sidenrock med sinnrika broderier (rocken tas senare av och en Pink Floyd-tischa visas något överraskande upp) och jag får plötsligt en farhåga om att allt kommer gå på tok. Jag kunde inte ha mer fel. Badu styr sitt lag med en mjuk järnhand och bjuder bland annat på härliga varianter av On & On och Woo men bäst är nog ändå Danger-mixen eller kanske den genuina glädjen jag ser i hennes ögon när hon försöker crowdsurfa men hindras av sin livvakt(?) bara metrarna ifrån där jag står.
Som sagt blev jag ganska tagen av konserten och det tog lång tid innan jag kom till sans igen.

Förutom Badu var det två andra konserter som stod ut lite extra under festivalen. Redan under torsdagens klubbkväll var jag med om något speciellt, nämligen Woven Hands spelning på Trädgårn. David Eugene Edwards spelade som besatt och hans svett och saliv stänkte likt vigvatten över oss i de främsta leden. Dragspelslåtarna blev till maratonmatcher i armbrytning mellan den ljusa och mörka sidan. Bandet bakom var som en trygg vägg att luta sig mot och en massiv ljudbild växte fram och kryddades med andlighet. Bäst var Winter Shaker som var sista låt i huvudsetet.

Den tredje konserten under de tre dagarna som kräver lite extra utrymme här var Primal Screams. Trots diverse negativa ord i pressen och andra bloggar om konserten (det är just nu inte "credigt" nog att gilla "gubbar" som spelar rockmusik) så måste jag säga att det var en grym spelning. Fokuserat, kraftfullt, massivt. Markus Larsson skrev i AB att det var som att lyssna på en betongvägg och det måste jag hålla med honom om men där Larsson är negativ är jag positiv. Betongväggen slog emot mig och jag var tvungen att kämpa för att inte slås omkull. Bäst var något förvånande inte de mer renodlade rocklåtarna från Give Out But Don't Give Up utan Loaded från Screamadelica och speciellt Swastika Eyes från Xtrmntr. Den sistnämnda var verkligen fantastisk.

Andra band som är värda att nämnas är: Hellacopters, Eagles of Death Metal, Hives, Architecture in Helsinki, Moneybrother och Kanye West.

Kanye Wests konsert var också den konserten som drog mest folk. Jag stod ganska långt fram och ibland blev man kastad både hit och dit. Det där med över 16 000 människor på den lilla ytan får de tänka lite mer på nästa gång.

Sorgligast att se var Pogues. Shane MacGowan är värre än Ozzy och sjunger mer på "innebandyspråket" än på engelska.

Mest upprörande var att The Ark fick spela i vad som verkade som evigheter medan Erykah Badu tvingades bryta utan att ha spelat hela den tänkta låtlistan.

Modet på festivalen gick i blått, och plast. Regnponcho var det hetaste plagget. Själv gick jag lite mot strömmen och hade en röd på mig.

Nu så här några dagar efteråt måste jag säga att det var en fantastisk festival. Absolut en av de bästa jag varit på och jag ser redan nu fram emot nästa års line-up.