Shine on you crazy diamond

Sakta men bestämd promenad genom staden, så där lagom rakt och med ett elektrifierande avstånd mellan varandra, samtalandes om mycket till det att vi förbluffade stannar upp och inser hur lika men ändå så olika vi är.
-Opposites attract, säger jag med ett leende.

Svänger upp på Vasagatan och fortsätter samtalet.
Ryska realister, franska naturalister, modern kortprosa, västeuropeiska romantiker och nyromantiker, Miles Davis, Chet Baker, Jonas Kullhammar, Sunny Day Real Estate, britter överlag men främst de som spelar skrålpop, gamla soulhjältar, svenskar från 90-talet helst från Norrland och så Darcy förstås, att film är på väg ut och att TV är det nya heta, kläder eller det stundtals bristande intresset i dem, mat och till och med lite sport.

Över till Haga Nygata mot antingen Hagabion eller Café Publik för där har vi störst chans att få höra M.I.A. spelas. Det är hennes favorit.
Espresso och macchiato och som av en händelse två biskvier.
Espresson en anings syrlig, macchiaton helt ok enligt uppgift, biskvierna mycket goda.
Under tiden inrikes och utrikes. Moderatstämman, Stureplansprofilerna, det stundande amerikanska valet.
Fördelarna med ordentliga skor och nackdelarna med för många principer slinker också in plus att jag äntligen får ett rakt besked om håret.

Det börjar skymma på riktigt, det är ju trots allt vintertid, och jag följer henne hem.
Blir uppbjuden till lägenheten men tackar artigt nej, jag har aldrig sex på första daten förklarar jag.
-Varför då?
-Jag är inte bekant med dina frukostvanor än.
-Kaffe bara. Ibland om jag har tid en macka.
-Det är min sorts tjej det.
-Så bra då.

Vajsing

Min dator trillskas lite med mig. Jag tror att Jonte har smugglat in något virus i den. Jag jobbar på det men under tiden kanske det kan bli lite störningar i blogguppdateringarna.

Tillagt 20 minuter senare: Nu funkar den. Du får anstränga dig lite hårdare nästa gång Jonte.

What comes before part B?

Chris Crocker, Britney Spears största fan, har nu blivit kändis själv. En stor anledning till det är hans videodagbok och då speciellt inlägget "Leave Britney alone" där han gråtandes försvarar sin idol.
Nu undrar jag om jag också kan bli känd om jag skriver "Leave Carola alone" här?

Änglar, finns dom?

Övergångsställena var blåvita, Valand hade en gigantisk matchtröja upphängd över sin entré, vädergudarna drog sitt strå till stacken och skickade in ett typiskt Göteborgsväder med vindar och ihållande regn över staden, en stad som var skrämmande lugn och tyst innan avspark.
Vid matchstart lyste oron i ögonen på supportrarna men allteftersom målen och ölen trillade in ökade självförtroendet. I paus med ställningen 2-0 kunde man höra skiftande kommentarer som "fan gubbar, tänk om vi inte klarar detta" och "ja, nu behöver vi ju inte bada i Poseidon, det räcker ju med att gå ut så blir man blöt".
Och så när slutsignalen gick och ställningen fortfarande var densamma utbröt ett öronbedövande jubel. Ett jubel som antagligen grundade sig i en otrolig lättnad över att guldet var tillbaka efter 6 år hos den klubb som varit så framgångsrik genom tiderna.
Ikväll, om man går ut, kan man över regndroppet höra hur staden sjunger och det är inte mörkt någonstans. Tankarna går ut till Kamratgården, låt pytt-i-pannan smaka grabbar, den
har ni gjort er förtjänta av.
Nu har jag varit i guldstaden två år i rad. Nästa år hoppas jag att jag får åka till Borås ännu en gång och se Elfsborg lyfta Lennart Johanssons pokal igen, ett Elfsborg som till slut knep en fjärdeplats i årets tabell. Nu får vi hoppas att det blir en Royal League ändå.

Kalmar FF kom tvåa och jag antar att man får gratulera till det också även om stackars Öster är det småländska lag som ligger närmast mitt hjärta. Vad blir det? Är det division ett eller två de hamnar i?

Till slut ännu ett grattis till IFK Göteborg.

Djungelboken

Igår, samtidigt som högskoleprovet, ägde, vad som kallades Happiness Convention rum på Humanisten. Det var en utilitaristisk förening som hette något i stil med Charity som ledde påhittet.
Jag läste deras material eftersom jag ser fördelarna med utilitarismen, men det var ordentligt urvattnade texter som mest gick ut på att man skulle skänka pengar.
Lite besviken blev jag.

Idag avgörs Allsvenskan och jag hoppas att IFK håller ut så att det blir lite livat ute på stan ikväll. Liverpool möter också Arsenal lite senare, kanske kollar jag på det.

Detta inlägget skriver jag inte på min egen dator utan på Karins nya, lite jobbigt för tangentbordet ser helt annorlunda ut. Jag vill hävda att mitt är upplagt på ett bättre sätt.
Jag har länge funderat på att döpa min dator. Har ni några förslag?

Hawaii för bövelen!

Jag kan inte bestämma mig för om jag är för trött för att skriva eller inte. Jag ligger på sängen hur som helst och är inte riktigt kapabel till någonting egentligen. En ganska obehaglig känsla.

Igår var jag på födelsedagskalas hos Tony och Maria. En väldigt trevlig tillställning. Med på kalaset fanns även två unga herrar vars åldrar fortfarande räknades i veckor. Det var spännande. Jag gillar ju bebisar men har inga i min egen "innersta krets". Efter bebisarna på åldersstegen kom jag, jag kände mig dock ganska gammal just då, i alla fall om man jämförde.
Det förekom även vissa funderingar om hur underbart det skulle vara om man var en bebis själv och blev uppassad på det viset hela tiden.

Men gott folk, jag ska inte skriva om alltför positiva saker här utan nu ska jag berätta en riktigt hemsk sak.
Det har hänt. När jag åkte hem från Tony och Marias tog de mig. Jag hade löpt linan ut och gjort mina drag men det förflutna hann till sist ifatt mig. Civilspan var mig in på skinnet och jag hade ingenstans att ta vägen. Det var bara att ta ansvar för mina handlingar och erkänna allt, jag hade plankat. Det blev 800 pistoler i böter. Tack för den Västtrafik.
Dock ligger jag fortfarande på plus om man räknar på det.

Men ingen idé att tala om gamla synder i all evighet eller hur? Idag var en ny dag och jag gjorde högskoleprovet faktiskt, något oväntat. Jag förbättrade mitt gamla resultat från 1.6, eller om det nu var 1.7, till 1.8 så helt slöseri var det ju inte heller. (Jag är dock lite besviken för jag hade ju siktat på 2.0)
Hade jag inte gjort det hade jag antagligen bara legat hemma och kollat färdigt på Flight of the Conchords. Det gjorde jag nyss istället. Scrubs har ju dragit igång nu igen också med ett ganska bra förstaavsnitt förresten. Det är ju lite mer drama nu för tiden.

Till sist får ni inte glömma att vrida tillbaka klockan en timme klocka 03.00 i natt. Lycka till!

Efterlysning

Jag söker en frisör som kan klippa mig lite. Gärna i Göteborg och gärna inte jättedyr.

Var är alla hesa blonda tonårsbrudar i verkligheten?

Dagens film var Arthur Penns Night Moves från 75 med Gene Hackman i huvudrollen. En utomordentlig film för en sådan som jag som gillar en direkt hårdkokt stil. Det enda som var riktigt uselt var översättningen, man borde ha kunnat förväntat sig mer även om engelskanivån i landet säkerligen inte var lika hög på 70-talet som den är nu.

Efter filmen tog jag en promenad längs mina två favoritgator här i staden, Vasagatan och Haga Nygata. Stannade till vid Nöllers och tog mig en espresso och läste tidningen. Kaffet hade möjligtvis hamnat högre på min kommande lista om personalen hade varit mer koncentrerade på sitt jobb än de långa välrakade killarna som stod bredvid mig. Ja, se dagens ungdom, kan inte göra något ordentligt, huvudena bland molnen hela tiden.
Hur som helst hade jag till slut en trevlig stund där med min espresso och min tidning.
Pressombudsmannen Yrsa Stenius har skrivit en självbiografi där hon bland annat behandlar sin uppväxt i ett Hitlerpositivt hem i Finland, sina 6 taxar, sin karriär på Aftonbladet och sitt liv som psykoanalytisk patient. Om detta förklarar hennes rigida synsätt på bloggar eller om det ökar hennes förtroende som pressombudsman vet jag inte, jag har inte läst boken och kan därför bara spekulera.

Nu vill jag bara göra som Ed Harcourt och ta en paus med min kvinna och min katt. Dock ser jag ett problem med det, eller egentligen två, jag har varken kvinna eller katt. Attans.

Trött som få

Man mår som man förtjänar säger de. Då måste jag ha gjort något riktigt dumt på sistone. Ursäkta.
Men att jag är trött är ju i och för sig inte så konstigt eftersom jag satt uppe till halv 4 igår.

Nu när jag ligger här på soffan och tar igen mig utnyttjar tiden med att fördjupa mig i de få hiphop-intressen jag har. DJ Format rullar och jag gillar det verkligen, Englands svar på Mix Master Mike fast med en mycket mer "svart" ljudbild om man nu kan säga så.
Kombinerar med att kolla på videon till We Know Something You Don't Know, en av mina favoritvideor alla kategorier. Jag älskar djurkostymer! Kolla på den här!
Hemma är också samtliga GangStarr-album. Östkustrap ÄR bättre än västkustmotsvarigheten. I alla fall i USA.

Det är inte killen i filmen som har skrivit brevet

Jag provade ChokladBarens espresso idag och den var god. Jag ska inte avslöja för mycket under tiden som jag utför testet dock.

I skolan såg vi faktiskt en ganska hyffsad film, vilket var trevligt som omväxling. Out of the Past med Robert Mitchum en RKO film från 47. Klassisk film noir.

På sista tiden har bloggen sviktat betänkligt i kvalitet och det har inte varit särskilt långt ifrån att det blivit ännu sämre. Jag har varit tvungen att slå mig på fingrarna flera gånger för att undvika att låta som ett tittarbrev till Bullen.
Detta kommer nu inte att fortsätta kan jag lova. Det ska bli ändring på det.

Jag är bland de bättre

Jag vill inte sova. Släcka ljuset och blunda känns inte som något jag borde göra just nu, så därför sitter jag uppe och tittar på serier. Förnärvarande rullar piloten av Mad Men och det är riktigt lovande. En serie om reklamare i USA på femtiotalet sticker ut lite just nu i dessa tider av trick och effekter. Tidsandan är dessutom utomordentlig med kläder och attityder men det är framför allt musiken som går rakt in i min comfort zone.
Lärorik är den också, kanske, till viss del, eller inte alls. I piloten får vi i alla fall veta hur det gick till när tobakmärket Lucky Strike tog It's Toasted som sin slogan. Om sedan sanningen också fått sig en liten rostning på vägen vet jag inte men det var en intressant utveckling för att etablera några av karaktärerna, i detta fallet protagonisten och den som verkar vara antagonisten, om ändå en något mesig sådan.
Men vänta, tycker jag verkligen det? Jag kan inte bestämma mig om jag tycker det var smart manusarbete eller bara mest löjligt. Jag har ju bara sett första avsnittet så jag borde antagligen vänta med att säga något slutgiltigt. Men som sagt har jag en bra känsla när det kommer till Mad Men så jag kollar på avsnitt två med en gång.

När jag nu ändå sitter här och trycker kan jag säga, innan jag återvänder till det jag nämnde ovan, att jag jobbar på ett helskägg också. Helskägg, lite längre hår och aldrig mer ett par hela byxor kommer bli det nya jag. Att det antagligen kommer dröja minst ett år gör inte så mycket för om man verkligen vill ha något så får man jobba för det som sagt.
Det är ju i och för sig inget jag har gjort någon gång. Har inte velat ha något särskilt mycket eller för den delen varit beredd att jobba för att vilja ha heller. Som tur är har saker och ting haft en tendens att lösa sig ändå.
Det är bra jag har bloggen så jag får något gjort överhuvudtaget, även om den har tacklat av lite på sista tiden.

Tillagt 03.00: Jo, Mad Men är bra. Serien bytte lite tempo i andra avsnittet, lugnade ner sig och satte sig ordentligt. Men om han ska "lösa" reklamsloganen i slutet av varje avsnitt kommer det nog bli lite tjatigt.

Jag kom på att jag vill vara mer solbränd också.

Who am I?

Identifiering är bland det viktigaste just nu. Inte bara för mig utan för de flesta kreativa människor. Antar jag, eller åtminstone hoppas jag det.

Jag har också en dröm om att springa genom väggar, eller kanske bara in i dem, jag har inte bestämt mig riktigt än. Fysiska väggar alltså och inte de där andra.

Said what?

Vi talade lite om det men då var jag tveksam men igår när allt var mörkt och tyst så hörde jag det. Min tinnitus hade nog blivit lite mer intensiv efter helgens strapatser ändå.
Det är som att stå i ett vattenfall fast man får ta bort alla de låga frekvenserna och göra ljudet helt endimensionellt och platt, ungefär. Det är den ena varianten, sedan har vi ju det vanliga pipet som dyker upp då och då, som tur är är det inte permanent.

Ett hej är ändå ett hej

Och en macka.
Så, hemma igen efter en kväll ute, och inte vilken kväll som helst utan en kväll med The Bronx!
I sig inte en jobbigare kväll än en vanlig utekväll men ändock.
Runt sjutiden kom Tony och Kalle hem hit och det blev oundvikligen motorsnack ganska kvickt. Jag satsade mer av min uppmärksamhet på musiken och jag tror det var ett bra val från min sida.
Runt halv nio rörde vi oss mot Sticky Fingers och väl där var det bara att vänta. Efter ett tag började förbandet, i detta fallet The Change, spela och de gjorde det hyffsat bra. Ett gäng svenska grabbar som gjorde det svenska grabbar överlag är hyffsat bra på, att spela hård tight emorock.
Men det var ju inte därför jag var där utan jag väntade på headlinern.
Två minuter innan Bronx började befann jag mig två meter ifrån själva scenen men just då visste jag inte hur fel jag stod, trots att jag antagligen borde ha gjort det, för i samma sekund som spelningen drog igång fann jag mig själv stående i ögat av en större mosh pit bestående av ett gäng orutinerade yngre herrar fortfarande med ölglasen i hand. Tre sekunder senare stod jag tio meter längre bak med en ölindränkt ny snyggtröja men var ändå jäkligt glad för Bronx hade rivstartat med låtar från första plattan.
Publiken blev uppmanad av bandet att dela scenen med dem och stagedivea efter eget tycke, detta var dock ingen uppmuntran som delades av ställets vakter för de som vågade ge sig ut över folkhavet blev summariskt omhändertagna och uteskorterade av stora män i mustasch, jag var inte en av dem, varken de uteskorterade eller de i mustasch.
Men så när spelningen började närma sig slutet hoppade och vandrade den korte och lite satte sångaren Matt Caughtran (årets scenpersonlighet utan tvekan) ut i folkhavet och annonserade självsäkert att nu var det dags för False Alarm. Lyckligtvis befann jag mig högst två meter ifrån honom vid den tidpunkten och, i ett utbrott av ren lycka på grund av låtvalet, slängde jag mig runt halsen på honom och dansade runt så för allt vad mikrofonsladden höll. False Alarm var onekligen konsertens höjdpunkt och efter den tog snart det goda slut tyvärr, dock inte mina minnen.

Sammantaget kan jag säga att det var en grym spelning som absolut var värd varje krona och varje sekund. Jag måste dock också säga att de var snäppet bättre i Hultsfred 04 men då var de en man mindre och betydligt fullare och även eventuellt högare. Det kan ha haft med saken att göra, men vad vet jag.

En sak är supernice

Kaffe har blivit lite som ett eget mål i livet. Från gateway-drogen latte är jag nu inne på espresson. Men som vanligt finns det gränser och det kan faktiskt bli för mycket av det goda. Som idag till exempel, för att dra i sig tre enkla på kort tid innan man ätit något när man redan sedan tidigare är lite uppe i varv är kanske inte det smartaste draget man kan göra. Dock blev de bara godare och godare och den tredje på Mahogny var magnifik. När det gäller espresso slår de till och med da Matteo på fingrarna.

Annars så vill jag ta upp det som Kajsa skrev om på sin blogg tidigare i veckan om känslan man får när man promenerar med musik i öronen. En underbar känsla, verkligen som i en film. Man ser sig själv lite snett bakifrån och man har en så jäkla cool gångstil (trots att man antagligen går som man alltid gör) och man vet att alla tittar på en. Idag när jag gick ner till Järntorget och in till Domkyrkan och hem igen hade jag dagen till ära The Bronx i lurarna. Går man rakt fram med White Tar och False Alarm pumpandes i hjärnan är man ostoppbar. Men den känslan kan dock ändras den också. Som när man står i kassakön på Konsum och har på They Will Kill Us All, då känns det väldigt surrealistiskt. Det är nästan så att svetten börjar tränga fram och man får något vilt i blicken.

Nej nu är det mest svammel från min sida, som vanligt. Jag måste ta hand om disken innan Tony kommer.

All in

Trots att, eller kanske just därför, jag knappt gått på en enda spelning på det dryga året som jag bott här i Göteborg, om man bortser från Way Out West i somras, så kommer jag denna vecka gå på två.
Igår var jag som bekant på Asha Alis fina konsert på Världskulturmuseet och imorgon är det så dags för stökrockarna från den amerikanska västkusten, The Bronx, att beskådas på Sticky Fingers.
Jag har sett dem en gång tidigare, i Hultsfred 04 tror jag det var, och det är fortfarande ett av mina bästa konsertminnen så jag ser verkligen fram emot morgondagen.
Med två fullängdare på tre år i ryggen, av vilka den första är bland det bästa som spelats in, förväntar jag mig att de kommer spela så att det både stänker och ryker om det.

Hot mama

Idag har jag varit på konsert! Mycket trevligt. Asha Ali spelade på Världskulturmuseet och gjorde det fantastiskt bra trots krångel med ljudet.
Förband var Ashas två körtjejer som i detta sammanhanget kallade sig Lowood. Med gitarr och synteffekter som stöd satte de rösterna i fokus och det bar långt. Korta melodier med stor känsla av vilka en till och med fick stöd av en viss Kristofer Åström.
Så efter tjugo minuter var det då dags för Asha Ali med band men tyvärr hann det på denna korta tid hända något med ljudet. All sång ut försvann och vi i publiken fick dela monitorljudet med de i bandet. Dessutom är det oklart om den ena gitarren fungerade överhuvudtaget.
Men trots allt detta var det en magnifik spelning. Asha var spelsugen och bandet likaså. De plöjde igenom de flesta av låtarna från plattan plus den nya underbara A Promise Broken, dock spelades inte min favorit To Bed.
Hela tiden under spelningen riktigt lyste det om sångerskan som inte bara använde sig av sin röst utan hela sin kropp för att förmedla de känslor som bubblade i henne, det var dans dans dans på scen och i mitt bröst.
När spelningen lider mot sitt slut blir det stående ovationer och det hela avslutas med två covers, dels något överraskande More Than This av Roxy Music och så då den som redan finns på skivan While You´re On Your Way av Tim Hardin.

Sammantaget en underbar spelning med Asha Ali och en ny trevlig bekantskap med Lowood.

In i kaklet

Vill man ha något får man fasen jobba för det. Men först, en dusch.

Lattelistan!

Äntligen kan jag offentliggöra min omtalade lattelista. Efter mycket slit har jag kartlagt 15 olika caféers lattar runt om i staden efter två olika kriterium, smak och hetta.
Ändrat 23/10, 18.06: Jag kortar ner listan till en topp 10 och reviderar den lite då de sista caféerna inte riktigt höll måttet.
Listan är som följer:

1. Da Matteo
2. ChokladBaren
3. Mahogny
4. Nöllers
5. Café Publik
6. Ritazza (Centralen)
7. Espresso House (fd. Coffee Cup, Centralen)
8. Café Zenit
9. Bar Centro
10. Fröken Olssons
    

Jag kan se in i framtiden - på riktigt

Så för att ta upp Stockholm på riktigt då.
Vår huvudstad, även om jag som den inbitna smålänning jag är åkte förbi en annan huvudstad i bussen 4 timmar innan och efter besöket, Jönköping, där Vättern var upprörd och väldigt vacker, är en mycket spännande stad och en mycket lämpad sådan för sådana stora starfuckers som mig.
Två minuter efter att jag anlänt ser jag nämligen min första kändis, Johan Rheborg köper hamburgare på Burger King. Men håll i hatten! Det var inte den mest spektakulära kändisskådningen denna helgen.
När vi letade tröja på Söder, så snubblade jag nästan över Alex Schulman. Våra blickar möttes för en kort sekund och blixt och dunder drog in från ingenstans. Två bloggkungar på så liten yta är riskabla saker.
Schulman var hur som helst på Beyond Retro med sin fru och verkade måttligt road. Frun däremot såg ut att trivas bättre, hon provade något som såg ut som en bit presenning som spraymålats med guldfärg. Ryktet går ju att hon saknar smak och det var verkligen det intrycket man fick.
Själv hittade jag en otroligt snygg tröja lite senare på Grandpa, en grå långärmad tunn tröja som visar lagom mycket bringa. Jag ser till och med smal ut i den, eller det gjorde jag redan innan i och för sig men ändå, och den är även lätt att ta av. Stora plus, så nu får ni hålla i era flickvänner där ute killar!

Förutom att jaga kändisar och shoppa var jag också ute och roade mig kvällstid. Jag träffade Madde, lika härlig som alltid, hoppas hon börjar blogga snart igen, Simon, ett väldigt kärt återseende och Max och Therese, stabila som vanligt.
Jag drack dock ingen latte i Stockholm men det gör ju inget, jag får nog av den varan här. För er som undrar hur det går med lattelistan kan jag säga att jag har ett ställe kvar att besöka och det kommer göras denna veckan. Kanske redan imorgon.

Sist men absolut inte minst vill jag säga tack till Louice för att jag fick bo hos henne. Det kommer inte glömmas bort.

Märkt för livet

Jag hoppas hitta de svarta spåren på mig som för att påminna om det som varit och det som kunde varit.
All utveckling, vare sig det rör sig om relationer eller kunskap, är bländverk och chimärer av den ursprungliga tanken. Man kan försöka inbilla sig annat.

I konkurrensen tappar jag lätt bort mig och den stora mängd självmedlidande som följer är en utmärkt ursäkt för att förklara misstagen.
Dock tror jag konstigt nog inte att det handlar om mig denna gången. Det kanske är ett gott tecken.

Rispad av de orangea knivarna är sagans hjälte slagen. Slagen men inte besegrad.

Konsten att lyssna på en icke påsatt mp3-spelare i 6+ timmar

Jag har varit i Stockholm över helgen men idag kom jag hem till samma plats och mentala tillstånd som jag befann mig i innan. Skrämmande men samtidigt konstigt tryggt. Jag vet vad jag vill och jag slipper fundera på något annat. Jag vill nog inte fundera på annat.

Mer om själva Stockholmsresan senare. Nu är jag fruktansvärt trött och ska sova.

2 and 10

För första gången på länge har tiden börjat släppa sig fram. Sekunderna är som sega trådar som flyter över mig. Jag undrar vad det kan bero på...

Tänker också på språkkurser och sådant man får lära sig där. Inte nödvändigtvis språk då alltså.

Det är den bästa

Jag funderar på saker som man är rädd för, som man inte skulle vara rädd för om man helt enkelt inte visste om dem. Konstigt.
Man säger ju att kunskap är makt men inte alltid uppenbarligen.

Annars har jag varit helt ledig idag. En skön känsla till viss del, bara att jag inte har fått något gjort. Men det är väl det som är lite grejen med ledighet antar jag.
Lysröret på toan har börjat flimra och jag behöver klippa mig.

Tn'A och japanska svärdfilmer, som att be om succé

Först och främst så fick jag en trevlig överraskning i fredags. Rickard ringde och sa att han hade vägarna förbi så han har sovit på mitt golv ett par nätter. Supernice.
Men nu är jag ensam igen och efter en hård vecka och helg sitter jag nu i min fåtölj och anser mig själv vara ganska nöjd. Pluggandet med Jonte verkar ha lönat sig. Tror att jag klarade tentan.
Senare igår blev det diverse juicegroggar, eller rent tekniskt juicedrinkar, TV-spel och allsång ackompanjerat med akustisk gitarr, sammantaget en mycket trevlig kväll.

Det känns som en bra tid just nu. Ny vecka, ny kurs. Nytt.

You go girl!

Jonte och jag har grabbkväll. Grabbkväll med viss modifikation, än så länge i alla fall. Vi dricker te, äter mazariner och läser böcker. Senare blir det dock Elfsborgs-matchen på webb-TV. De såg peppade ut på träning och jag förutsätter att de vinner även hemma, mina pengar räknar med det i alla fall.

Plugget går hyffsat. Jag har ju klarat tentor som jag inte läst på alls förut så jag är inte så orolig inför lördagens.

Förresten så vill jag skälla lite på vår PO Yrsa Stenius också. Hon verkar helt sakna respekt för oss bloggare. Hon uttalade sig om att "det var på tiden" när Schulman lade ner sin mästerliga blogg och det är ju diskutabelt från den personen som ska vara en av yttrandefrihetens största beskyddare! Jag hade ju inte blivit upprörd om hon hade fått något slags straff.

Ben Folds och hon författarinnan som mest skriver skräp

Ibland gillar jag verkligen hur jag är. Andra gånger göra jag det inte alls. Jag gör det ju inte direkt enkelt för mig antar jag men det är det enda sättet jag känner till. Som tur är är det förstnämnda här mer frekvent. Dock är inte fallet så just nu.

Undrar även över vad som var basen i dressingen som jag hade på salladen till lunchen idag. Skulle även tycka att det var en bra idé för människan att lära sig telepati. Men tror att det hade motarbetats från vissa håll.

Jag gjorde något ingen märkte

Jag vill ha en sådan där fest som de har på MTVs Sweet 16. Svindyra kläder och dito presenter. Massa brudar och annat löst folk jag aldrig sett förut. En gästartist som bara en handfull har hört talas om. För det hade jag inte haft något emot att fylla sexton igen.

Jag funderar också på att börja spela fotboll igen men väntar nog till våren. Det känns skönare.

Jag har tvättid nu men jag har ingen lust att tvätta. Ett problem det där.

Månadssummering

Jag glömmer alltid att göra det här inlägget. Kanske för att det egentligen är ett ganska ointressant inlägg.
Men en tradition är en tradition.
I september har det varit några födelsedagar, lite TV-spel, lite kaffe, mycket TV och närmare återbekantning med en kär vän.
Om ändå alla månader gav så mycket som denna.

I övrigt har jag talat i telefon och fått en ny fantasi idag. Mycket spännande. Fantasin innehåller mig, en vän och det svenska språket. Och det är alltså inte telefontalande.

Nyponsoppa

Så har då Schulman klivit ner från toppen av apberget och jag riktigt känner hur förväntningarna på mig ökar. Det tisslas och tasslas, kommer han bli näste bloggkung? när blir han näste bloggkung?
Ja, jag säger att det är helt upp till er kära läsare. Det är bara att gå ut på gator och torg och sprida ryktet. Han är här nu! Räddningen är nära!
Känner att ni är bättre lämpade till det än ett gäng fiskare med dåligt know-how i informationsteknik.

Så börjar då första tentan närma sig och jag är redo att gå in i pluggläge. Samtidigt har jag en känsla att det där med journalistprogrammet har stört min nutid lite. Det är inte lika mycket shoegazing som det borde vara, jag har fått upp hoppet om en strålande och inte alltför avlägsen framtid. Jävla hopp!