Stryktipset

Tåget hem till Göteborg var försenat och allmänt konstigt. Jag använde dock tiden väl och satte nytt personligt rekord i Tetris med 171 211 poäng på 165 rader. Det var en officiell förbättring med nästan 50 000 poäng och en inofficiell ökning med knappa 20 000.

Jag är rätt nöjd.

Jag kan dock fortfarande inte förmå mig själv till att tala i telefon trots att viljan finns där. Det är jag inte lika nöjd med.

Vätternrundan

Jag tog bort Virtanen från länklistan. Han och hans redaktionsmedlemmar höll helt enkelt inte måttet. Alldeles för mycket trams till och med för min smak.

Däremot vill jag påpeka att Alex Schulman verkligen kan skriva blogg. Han är väldigt medveten om det själv också och det gillar vi ännu mer.

Till sist vill jag försvara min egen blogg. Jag har fått klagomål på att jag skriver för långt om ointressanta saker och att har en taskig styckeindelning över lag. Till dessa personer vill jag säga, eller faktiskt så har jag redan sagt det direkt till dem: Gå en svenskakurs för bövelen! Och vilka är ni att bestämma vad som är intressant eller inte på min blogg?

3

Igår var jag inne på Journalistprogrammets (GU) hemsida för första gången, vilket egentligen var något som jag borde ha gjort för länge sedan, men jag är ju inte den ambitiösaste människan här världen som ni kanske vet.
Intagningen till programmet styrs av högskoleprovet och senare ett arbetsprov. Jag hade tidigare i mina naiva föreställningar om att journalister är genomgående begåvade tagit för givet att högskoleprovsnivån skulle vara hög. Nu var det inte riktigt så. Högskoleprovsnivån för de som blev kallade till arbetsprovet har inte varit över mitt eget resultat på 10 år, och de senaste 2-3 åren har den inte varit över 1.0. Detta kanske säger mer om min överdrivna tilltro till andra människor än något om journalisterna i sig, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det känns lite stötande att den yrkesgrupp som efter lärarkåren har störst chans att influera dagens ungdomar, och som efter polisen och räddningstjänsten ska tjäna allmänheten och skydda densamma, inte kan lyckas bättre på ett simpelt prov. Usch, nu får jag mardrömmar när jag tänker på vad dessa andra yrkesgrupper presterar.
Om det nu är någon som tar illa upp av detta inlägg så ber jag om ursäkt och säger att jag vet att problemet egentligen ligger mest hos mig själv, ett prov är sällan en rättvis måttstock det är jag den förste att skriva under på men jag har ändå svårt för det hela.

Tomas Ledin

Ny bild! Bredvid Gary Coleman är det gamla hockeystjärnan Mark Messier som sitter och gapar. Jag undrar lite var han har handen och varför han har en så ytterst liten handduk.

Jawbreaker

Jag var länge tveksam om jag skulle skriva detta inlägget. Trots att jag är en av de större förespråkarna när det kommer till att klassa TV-spel som kultur minst med samma status som i alla fall film, har jag lite svårt att bortse från de mängder människor som anser motsatsen. Men jag har ju egentligen aldrig verkligen brytt mig om vad andra människor tycker om mig och mina saker så varför börja nu?

Så har det då kommit till slut, Halo 3. Kanske, eller i alla fall ett av dem, det mest efterlängtade och omtalade TV-spelen genom tiderna. Denna den tredje delen är den avslutande delen och nog avslutar det alltid, men bara på ett sådant där retligt Hollywoodsätt. Jag ska inte tala mer om den saken nu.

En av de mest diskuterade frågorna på spelforumen (jag deltar inte aktivt i den sortens forum längre) var längden på spelet, hur lång tid det skulle ta att spela igenom. Buden låg på allt från 7 till upp mot 15 timmar och nyfiken som jag är satte jag mig ner och gjorde en i högsta grad empirisk studie. Jag var klar med spelet 10 timmar efter att det släpptes, 8,5 efter det att jag började spela. En längd som inte på något sätt känns för kort så här med resultatet i hand.

Vi möter Master Chief inte direkt efter där del två slutade utan vill man fylla igen den luckan får man läsa den grafiska novellen The Uprising (jag har för mig att det är en grafisk novell i alla fall, rätta mig om jag har fel) men det är inget som stör. Från den inledande filmen får man så styra och följa MC i hans uppdrag att inte bara rädda jorden och hela mänskligheten utan även sitt älskade personliga AI, Cortana. Outtalad förälskelse återigen i bästa Hollywoodstil. Här gör mellansekvenserna mycket och det märks att Bungie har lagt ner mycket tid på just dem och gränserna till där spelet slutar och filmerna börjar och tvärtom.
Så fram till upplösningen bjuds man på en av de mer fläskigare spelupplevelser som jag varit med om, furiös action ackompanjerad med den klassiska strålande Halo-musiken. Det fanns även stunder då jag var genuint livrädd och stunder då det bubblade av lycka i mig.
Är man dock mer intresserad av utseende än spelkänsla ska man nog hålla i pengarna för även om det är snyggt så var Gears of War snyggare när det kom och man hade kanske förväntat sig ett något snyggare resultat här.

Nu kan jag nog inte säga mer utan att börja avslöja saker och ting men sammanfattningsvis kan jag säga att spelet får 9 ponchobeklädda peruaner av 10 möjliga. Extra plus för spelkänsla och musiken.

Vit glögg

Purjo är en fantastisk lök. Dess friskhet och solenergi brister ut i jubelsång och truppgymnastik över min tunga när jag biter i en bit. Den kallar samman alla andra smaker till något brännande spännande nytt, precis som en liten pojke som första gången leker med ett förstoringsglas.
Purjon står där i landet, huvudet högre än sina röda, gula, vita, gräsliga och våriga bröder och systrar och är nöjd med att bara finnas till.
Ett välkänt men ack så bortglömt stopp på vår kulinariska resa.

Hawaii

Det är jul och allting doftar av granbarr, nejlikor och glögg. Färgerna är mörkgrönt, brunt och mörkrött. Allting är varmt. Jag sitter hemma på Långgatan och äter en mandarin.
Det var vad som flög genom mitt huvud precis innan jag somnade igår kväll.

Nu kanske någon undrar hur det gick med min bukmigrän också?
Jaså, inte det? Hur som helst så fick jag hjälp med den. Tack ska du ha. Jag bockar.

Blommor och bin

Jag har precis lagt till Resumés toppaneltuppar Viggo Cavling och Claes de Faire och töntarnas tönt Virtanen i min länklista. De ligger där på prov än så länge men jag har en bra känsla.

Jag har dock inte en bra känsla i magen utan där härjar min bukmigrän fritt. Den far runt som ett helt koppel 7-åringar i en hoppborg med inbyggd klätterställning och lyckas på något konstigt sätt skicka iväg trevare upp i skallen på mig som helt hindrar varje försök till normal tankeverksamhet. (Inte just nu dock för jag har verkligen pundat ut mig på värktabletter.)

Ser också att Mikael Nilsson som tidigare jobbade på TV4 Sydost som nyhetsankare nu jobbar på TV3 Update. Frågan jag ställer mig är hur fasen stockholmarna ska kunna förstå vad han säger då han har en av de värsta svammelblekingska dialekter jag hört. Inte ens jag hänger med i hans vokalbyten och då är jag ändå halvbleking.
Dock är ju Update på väg att läggas ner, vilket inte är en dag för tidigt, så det problemet är ju ingen större sak.

Elsa

Hade en utomordentlig känsla idag på morgonen. En sådan där känsla som bara fortsätter att ge och ge och som varar hela dagen trots diverse stötar på vägen. Kände mig skitsnygg när jag gick genom staden i min hawaiiskjorta trots att det var söndag.

Herr Wallin och jag fikade på Fröken Olssons innan han åkte hem. En latte naturligtvis. Nu är det bara ett ställe kvar innan jag publicerar min topp 12.

Till slut vill jag meddela att ännu en av mina goda vänner har tagit steget ut i bloggosfären. Louise finns numera på bloggen Fröken, och hon gör det bättre än många andra. Hon finns också i min länklista från och med nu.

Candygram

Började dagen med att fula till mig en fet hotellfrukost på Scandic. Sedan blev det en tur på staden med herr Wallin vilket resulterade i ett par nya byxor till mig. Svarta. Det blev även en latte på Isomac som inte var helt fel. Nu är det bara två ställen kvar för att min topp tolv ska bli komplett och jag vet vilka det är.

Efter tur och diverse annat var det så dags för tennis. Det började bra med strålande dubbelspel i första set från båda sidor. Tyvärr drog jänkarna det längsta strået och vann tiebreaket med 13-11. Sedan kukade allt ur. Svenskarna började returnera som två grisar med tennisracketar i knorrarna, särskilt Aspelin sög riktigt hårt. Ni märker kanske att jag är lite besviken? I så fall märker ni rätt.
Matchen slutade 3-0 i set och det ser tufft ut inför morgondagens avslutande matcher.

Jag vill skriva något bländande om att aldrig sluta hoppas men jag är en anings för trött och har en anings för mycket öl innanför västen för att klara av det så jag låter bli. Det blir bäst så.

Nu ligger jag och tittar på serien Californication, ett strålande stycke kontemporär kultur med kvick dialog och på gränsen till störande mängder sex. David Duchovny gör sin bästa roll sedan Zoolander.

Men vad hände med herr Wallin kanske någon undrar? Jo han ligger och sover så sött här på mitt golv. Han var så trött stackarn.

Babettes gästabud

Jag vill bjuda just DIG på middag! När passar det för DIG?

Crying Game

Jag skrubbar toaletten och lyssnar på Queen på hög volym. Jag har mjukisbrallor och en för stor t-shirt på mig och håret står förmodligen åt alla håll. Ibland tar jag ett danssteg och vickar lite på huvudet. Det känns som om jag är med i engelsk film från 80- eller 90-talet (inte The Crying Game dock, mer någon med Hugh Grant). Undrar när den snygga tjejen kommer och ringer på dörren?

Satt hela eftermiddagen på Café Zenit idag. Deras latte får en mittenplacering men jag gillar caféet skarpt ändå och deras baguetter är underbart fina. Sedan är ju herr Wallin i staden så kanske sluter jag upp med honom ute någonstans lite senare men då måste jag nog dusch först i så fall. Den som lever får se. Det är ju inte roligt att gå ut i det här konstanta regnandet.

Imorgon blir det tennis med herr Wallin. Ska inte spela själva men väl titta på Davis Cup-dubbeln i Scandinavium. Jag tycker inte om bröderna Bryan så jag hoppas svenskarna sopar banan med dem. Den som lever får se som sagt...

Öl och macka

Jag älskar House. Jag vill ligga sked med House. Jag får fantomsmärtor i benet när jag ser House.
En så enkel grundidé och ett så briljant resultat är så fantastiskt. Varje avsnitt är precis likadant som det innan men ändå så olikt. Det är de små sakerna som gör det, alltid.

L'art pour l'art

Jag tycker bara om saker och ting som jag kan känna igen mig i eller på något sätt identifiera mig med. Allt annat intresserar mig inte det minsta. Och med saker och ting menar jag precis allt, mat, tv-serier, människor, vädret!
Jag tycker inte om nya saker, luriga maträtter eller människor jag inte träffat förut och det är inte mitt fel utan deras. Därmed inte sagt att jag inte kan ändra mig.
Jag behöver egentligen ingen mänsklig kontakt och jag skulle kunna leva hela livet på korv med bröd om det är möjligt men jag väljer att inte göra det för att jag kan, för att jag tycker om mina vänner och för att kycklingsatay är jäkligt gott.

Ett lätt förvirrat inlägg kan tyckas, jag vet att jag gör det. Men det är ju hyffsat sant. Ett inlägg för sin egen skull. Precis som hela den här bloggen.

Sacked

J.P. Losman är verkligen dålig, en loserman. Synd att jag hamnade i Buffalo med min kommande superstjärna Poncho Poncho. Annars är Madden 08 kanon.

Läs kommentarerna för mer info

Bayerska bombnedslaget

Jag har lite brist på motivation när det kommer till att skriva inlägg här just nu. Det finns andra saker för tillfället att förfölja som är viktigare så ni får ursäkta om det inte blir uppdaterat så ofta.

Dock fick vi i uppgift i skolan att fundera på vår största filmupplevelse och jag tänkte jag även skulle dela med mig av den till er. Så det är väl nästa inlägg kanske.
Den som lever får se.

Vi hörs!
/P

Där världen kallas tak

Igår kväll spenderade jag kvällen uppe på mitt tak. Upplevelsen var underbar och utsikten likaså. Till vänster och höger reste sig höjderna och lade sig som ett skyddande värn runt staden som med sina lampor bildade en våg ner mot havet där ljuset flöt ihop med det som vattnet reflekterade från stjärnorna.
Stjärnor som satt där högt uppe på sin djupblåa grund och stilla iakttog det som utspelade sig nedanför. Speciellt en stjärna lös extra starkt, en stjärna som ensam kunde motstå kylan som trängde sig nära inpå. Den kommer jag aldrig glömma.

Skräp!

Har just kollat färdigt på Studio 60 och allt jag kan säga är att det är skräp. Det första två tre avsnitten kanske går an men resten är verkligen lågvattenmärke efter lågvattenmärke. De fyra sista avsnitten är nog den sämsta och värsta "bra TV" jag sett!

De enda som kommer ifrån skiten med godkänt är Steven Weber som Jack Rudolph och Simon Helberg som Alex Dwyer och då särskilt hans Nick Cageimitationer.

Man kan verkligen känna att det är en Sorkin-serie. Här finns samtliga grepp som användes till West Wing, enda ner till det där äckliga lilla "ok" som avslutar alla dialoger. Sorkin är så rädd för att hamna utanför de trygga linjer han har ritat upp att han aldrig lyckas skriva ett enda bra avsnitt.

Det är bra att det inte blir en fortsättning på denna serien. Han skulle nog behöva skriva ett filmmanus igen för att få lite omväxling den gode Sorkin (ser nu att han gör det också).

Fred

Subway är en makalös film. Historien, utförandet, utseendet, allt är så fruktansvärt bra. Jag får gåshud av The Blackmailers som de blir refererade som. Nästa gång jag går till dansbanan vill jag höra It's only mystery och Guns and people.

Nu är det fotboll. Sverige-Danmark. Får hoppas att det går vägen.

The atlantic ocean takes her back

Sitter och läser Henry Jenkins och lyssnar på Cobolts Spirit on Parole. Det är sådan musik som ett gäng svenska halvdeppiga killar bara kunde skriva på 90-talet. Första tre låtarna är brottsligt bra, det är resten också.

Igår var det skoldag. En lång och pratig föreläsning om serien 24 och dess användande av tiden som ett berättartekniskt grepp. Det var i alla fall vad jag fick ut av den, du får rätta mig om jag har fel Jonte.
Efter allt pratet blev det den raka motsatsen, nämligen stumfilm. Det var i och för sig levande musik direkt framförd av en av storheterna inom området, Robert Israel, men det var ändå skönt att slippa snack ett tag.
Vi såg två stumfilmer, Charlie Chaplins första som The Tramp, Kid's Auto Races och en deckarthriller från den tyske regissören Paul Leni, The Last Warning, en fantomen-på-operan-historia som utspelar sig på en Broadwayteater.
Även om man vid det laget var ganska trött så måste jag säga att det var en upplevelse att ha varit med om. Stumfilm med levande musik i en stor salong som det en gång var ämnat att vara.

På kvällen sedan gick jag och Martin ut och anslöt oss till Karin&Carin med vänner. Det var kort men festligt. De ska visst ut idag också. Får se om man hänger med. Jag har ju inget att ha på mig...

Who will bail me out?

Så har jag då alltså äntligen hittat den på dvd. Min absoluta favoritfilm, Subway av Luc Besson med Christophe Lambert och Isabelle Adjani i huvudrollerna. Den stod bara där på en hylla på Andra långgatans skivhandel. Nu blir det en ordentlig mys/filmkväll snart. Den är för övrigt lika gammal som jag själv.

Jag har också två nya lattar att ranka. Café Publik slår sig in på en fjärdeplats och Hagabion hamnar på en inte lika smickrande sistaplats, den var verkligen inte god någonstans.

Till de som ifrågasätter mitt lattedrickande kan jag säga att tanken från början var att ranka alla (eller åtminstone de vanligaste) olika varianter på kaffe på ett antal utvalda ställen här i staden. Så ni kommer få ert lystmäte ni också, vare sig det rör sig om espresso, cappuccino eller vanligt kaffe.

Real Spider Pig

Det är jag det. Hade just ihjäl världens största källarspindel och jag fruktade för mitt liv hela tiden. Det var en påfrestande händelse.

Men min huvudsakliga tanke med detta inlägg var att göra lite reklam för Kajsa Wallins splitternya blogg Kajjans Blogg! Läs och berätta för dina vänner!

Det kommer upp en länk i min länklista också.

My house - My rules

Jag är nöjd. Jag har fått besök av en tysk vilket resulterade i att en god salami hamnade i mitt kylskåp och en 1.2 kilo tung burk med Haribo Happy-Cola hamnade på mitt bord. Bredvid burken står datorn och visar avsnitt av Studio 60 back-to-back (fasen, de kvinnliga karaktärerna är verkligen blåsta, vad hände med C.J. Cregg och Kate Harper?) och framför datorn sitter jag och myser.

Andra dagen i skolan var också lugn. Bildkomposition 101 var det idag. Mycket konstaterande av det uppenbara. Hoppas det fortsätter så.

Testade latten på Mahogny (äntligen) och det var en solklar tredjeplats. Visserligen var den lika god som den på ChokladBaren igår men här fick man mindre för pengarna.
Helt plötsligt ser jag nu att Café Marmelad, som toppade alltomgoteborg.ses lista, ligger sist på min som än så länge bara består av fem ställen. Det kan ju vara så att det är någon sorts inlärningskurva i mitt lattedrickande som har med saken att göra så jag känner att jag antagligen behöver återvända till Majorna för att kontrollera saker och ting, för att "felsöka". Jag är "lektionsfri" imorgon så jag passar kanske på då.

Mys

Så var då första dagen av terminen avklarad. En ytterst lugn dag med ett kort samtal om kursen och dess olika delar och så en film på det. Inget mer inget mindre. Vi får se hur det fortsätter imorgon.

Bredvid skolbiografen ligger också ett ställe som heter ChokladBaren och där fick jag en latte som klockrent placerar sig på andraplatsen på min lista över stans bästa. Det börjar arta sig.

Göteborg har blivit kallt

Igår spelade då alltså Ginger Trees på Jord här i stan. Musiken var stabil vilket man inte kan säga om lokalen. Jag hade fått för mig att Jord var ett ok ställe men det var det verkligen inte. Förskräckligt.

Idag slösade jag bort cirka två timmar genom att stå och stirra på fel hylla i biblioteket också. Jag vill dock skylla ifrån mig och menar att det är bibliotekets inkonsekvens i katalogiseringen som är problemet.

Imorgon börjar skolan. Jag gick till skolbiografen idag och kollade läget. Det såg bra ut. Först ut är som sagt Lost in translation.

Månadssummering

Ska ju slänga in en sådan här också. Det brukar jag visst göra.
Men saken är den att jag inte kommer ihåg något av augusti nu. Jo det var ju Way Out West ja, som var strålande för övrigt. Erykah Badu gjorde mig till en lycklig man.

Jo sen var jag ju i Malmö med Max också. En härlig resa var det. Tack ska du ha Max.

Poolparty

Liverpool imponerade idag när de krossade Derby hemma med 6-0. Detta trots att både Carragher och Gerrard satt på läktaren. Laget visade upp en enorm offensiv som svaga Derby inte kunde göra något åt.
Jag ser fram emot en strålande säsong.

Idag var jag på Bar Centro och tog mig en latte. Den var god men inte strålande. Just nu ligger nog da Matteo överst på latte-listan.

Imorrn spelar Jontes Ginger Trees som sagt. Ska bli spännande.

Vi hörs!
/P

Sleep late

Jag tittar på herrarnas 50 km gång på TV. Jag är fruktansvärt fascinerad av denna pseudoidrott. Jag undrar vem det var som kom på den första gången. Säkert ett gäng åttaåringar som fick spelet en eftermiddag och bestämde sig för att de skulle gåracea resten av dagen.

En punkt i marken och sträckt knä från hälisättning till knät är under höften måste de ha. Om det finns regler för armföring och höftgung också vet jag inte men de har ju moves som Disco Stu skulle bli gröna av avund för. Det finns inget naturligt i de rörelserna.

Det är sjukt att ha med en bedömningssport i ett mästerskap fyllt med prestationsgrenar. Jag säger stryk grenen.

Däremot gör kommentatorerna ett bra jobb.