Galna människor - Nu som då

Angående TV-serien Mad Men.

Det var i och för sig länge sedan sist nu men jag tittar fortfarande på serien Mad Men om reklamarna i New York på slutet av 50-talet. En ytterst välskriven serie, originell för all del, men det är nog det, tråkigt nog, som får mig att kunna avstå att sluka den som jag vanligtvis gör med TV-serier jag ligger efter med.
Halvvägs in har det nämligen gått upp för mig att serien helt saknar en "hjälte", den personen man alltid håller på oavsett. Det finns ju dock naturligtvis en huvudperson, Don Draper, men han har på sista tiden lyckats bete sig som ett regelrätt svin mot såväl fru som barn, älskarinna, vänner, främlingar, släktingar och anställda.
I de senaste växte Don Drapers närmaste chef fram som en karaktär som man möjligtvis kunde sympatisera med men det tog manusförfattarna snabbt ur en när han full som en kastrull gav sig på Dons fru. Frun är inte heller hon en karaktär att tycka om egentligen. En 50-talsversion från 2000-talet av fröken Julie om man så vill som i brist på en Jean uppför sig olämpligt med den 9-årige grannpojken och talar ut om sina trivialiteter för sin terapeut istället.
Här finns bara människor med mer eller mindre moral, mer eller mindre empati, fler eller färre hemligheter. Här finns bara människor helt enkelt och jag inser bestört att det är precis det jag har svårt för. När jag tittar på TV vill jag inte se folk som beter sig som jag eller som har samma eventuella problem som jag. Jag vill se hjältar, jag vill ha verklighetsflykt, jag vill ha...