Jag är fasen folkskygg. Var uppe i storbyn tidigare idag och kände riktigt hur mycket jag inte ville träffa någon som kunde tänkas börja prata med mig. Nu gjorde jag ju naturligtvis det. Inte för att det var otrevligt men det liksom låser sig lite för mig. Det blir ett och annat ja och mmm, kanske ett trevligt och så det obligatoriska så pass innan jag sliter mig med ett mumlat hej då. Om jag ska träffa någon, utanför den innersta kretsen, måste jag veta om det minst tre timmar i förväg så att jag kan gå igenom alla tänkbara samtalsämnen i huvudet. Ja, så är det.
Sen när jag stod i duschen idag på morgonen så tänkte jag på de helgerna i Göteborg när man i början av veckan efter träffar en person och säger hej och inser att det var första gången jag öppnade munnen utan att äta på ungefär tre dygn. Första gången mina stämband fick arbeta på 72 timmar. Jag kan inte låta bli att tycka om sådana helger. Spännande.
Nu var det en vänlig själ som tipsade om att jag kan lägga upp mina bilder på bilddagboken.se och sedan länka här så det ska jag göra med svensexe-bilderna ikväll. Något att se fram emot.
Vi hörs! eller inte... ;)
/P
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Haha, jag vet vad du pratar om, nu när jag är hemma i O-hamn igen är det min största skräck att möta nån man kände på högstadiet, jag duckar på Ica om jag ser nån. Blir bara vad gör du nu då? "Jag är på Scania, och du?" eh, jag pluggar, fortfarande...
Ang helger där man inte snackar hade jag massa såna i LKPG sista tiden när jag mest satt i lägenheten och hinkade folköl. Min filosofi är att det är en bra dag om man aldrig tog på sig byxor.
Men vi kan väl försöka prata med varandra på grillningen imorrn och öva?:D
Let's do it! Mendoza!
Ja, nåt ska man väl vara rädd för...så varför inte andra människor!?! Är man indirekt rädd för sig själv då också???
Skicka en kommentar