Sitter och läser Henry Jenkins och lyssnar på Cobolts Spirit on Parole. Det är sådan musik som ett gäng svenska halvdeppiga killar bara kunde skriva på 90-talet. Första tre låtarna är brottsligt bra, det är resten också.
Igår var det skoldag. En lång och pratig föreläsning om serien 24 och dess användande av tiden som ett berättartekniskt grepp. Det var i alla fall vad jag fick ut av den, du får rätta mig om jag har fel Jonte.
Efter allt pratet blev det den raka motsatsen, nämligen stumfilm. Det var i och för sig levande musik direkt framförd av en av storheterna inom området, Robert Israel, men det var ändå skönt att slippa snack ett tag.
Vi såg två stumfilmer, Charlie Chaplins första som The Tramp, Kid's Auto Races och en deckarthriller från den tyske regissören Paul Leni, The Last Warning, en fantomen-på-operan-historia som utspelar sig på en Broadwayteater.
Även om man vid det laget var ganska trött så måste jag säga att det var en upplevelse att ha varit med om. Stumfilm med levande musik i en stor salong som det en gång var ämnat att vara.
På kvällen sedan gick jag och Martin ut och anslöt oss till Karin&Carin med vänner. Det var kort men festligt. De ska visst ut idag också. Får se om man hänger med. Jag har ju inget att ha på mig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
vad är det för nåt du pluggar egentligen??? det verkar skoj.
24 är förövrigt en av de bästa tv serierna som funnits, tillsammas med West Wing och My name is Earl.
Har 3 cobolt-skivor tror jag, men den där är ju den bästa, Great American Lies är genial. Emo hette det på den tiden vill jag minnas, innan emo kom att betyda tonårsångest och gråtmild poppunk.
Håller för övrigt med ovanstående talare om The West Wings storhet.
Missad förra höstens stumfilmer på filmstudion här i Lund, men i öst ska jag se till att pricka in nån av stumfilmerna med levande musik till.
http://www.filmstudion.com/adversus/filmstudion/filmstudion.php?page=terminens
här har ni för övrigt höstens filmer.
The last warning var det värsta sömnpillret jag har varit med om. Det var ju omöjligt för största delen af publiken att hålla sig vaken.
Skicka en kommentar