Ett hej är ändå ett hej

Och en macka.
Så, hemma igen efter en kväll ute, och inte vilken kväll som helst utan en kväll med The Bronx!
I sig inte en jobbigare kväll än en vanlig utekväll men ändock.
Runt sjutiden kom Tony och Kalle hem hit och det blev oundvikligen motorsnack ganska kvickt. Jag satsade mer av min uppmärksamhet på musiken och jag tror det var ett bra val från min sida.
Runt halv nio rörde vi oss mot Sticky Fingers och väl där var det bara att vänta. Efter ett tag började förbandet, i detta fallet The Change, spela och de gjorde det hyffsat bra. Ett gäng svenska grabbar som gjorde det svenska grabbar överlag är hyffsat bra på, att spela hård tight emorock.
Men det var ju inte därför jag var där utan jag väntade på headlinern.
Två minuter innan Bronx började befann jag mig två meter ifrån själva scenen men just då visste jag inte hur fel jag stod, trots att jag antagligen borde ha gjort det, för i samma sekund som spelningen drog igång fann jag mig själv stående i ögat av en större mosh pit bestående av ett gäng orutinerade yngre herrar fortfarande med ölglasen i hand. Tre sekunder senare stod jag tio meter längre bak med en ölindränkt ny snyggtröja men var ändå jäkligt glad för Bronx hade rivstartat med låtar från första plattan.
Publiken blev uppmanad av bandet att dela scenen med dem och stagedivea efter eget tycke, detta var dock ingen uppmuntran som delades av ställets vakter för de som vågade ge sig ut över folkhavet blev summariskt omhändertagna och uteskorterade av stora män i mustasch, jag var inte en av dem, varken de uteskorterade eller de i mustasch.
Men så när spelningen började närma sig slutet hoppade och vandrade den korte och lite satte sångaren Matt Caughtran (årets scenpersonlighet utan tvekan) ut i folkhavet och annonserade självsäkert att nu var det dags för False Alarm. Lyckligtvis befann jag mig högst två meter ifrån honom vid den tidpunkten och, i ett utbrott av ren lycka på grund av låtvalet, slängde jag mig runt halsen på honom och dansade runt så för allt vad mikrofonsladden höll. False Alarm var onekligen konsertens höjdpunkt och efter den tog snart det goda slut tyvärr, dock inte mina minnen.

Sammantaget kan jag säga att det var en grym spelning som absolut var värd varje krona och varje sekund. Jag måste dock också säga att de var snäppet bättre i Hultsfred 04 men då var de en man mindre och betydligt fullare och även eventuellt högare. Det kan ha haft med saken att göra, men vad vet jag.