Give me back my precious time

Äntligen har jag på allvar satt mig in i Foo Fighters senaste album, Echoes, Silence, Patience & Grace, och jag måste säga att jag är glad att jag gjorde det. Från det förra lätt splittrade albumet In Your Honor finns den musikaliska bredden kvar men resultatet blir så fruktansvärt mycket mer homogent. I mina mest givmilda stunder vill jag påstå, trots de väldigt tydliga influenserna från rockhistoriens olika årtionden, att detta är nyskapande men det är nog att gå lite för långt. Det är möjligtvis nyskapande för Foo Fighters som kommit helskinnade genom den utvecklingsprocess som pågått under de senaste åren.
Här sitter gitarrerna och trummorna som kepsen och jag tror inte att Dave Grohls röst låtit så bra på skiva förut, rösten och texterna vittnar om en man med enorm erfarenhet och stor känsla. Även Taylor Hawkins får denna gång komma fram och köra på ett par låtar. Dock måste jag naturligtvis säga att jag saknar, en av världens bästa basister, Nate Mendel lite. Det är inte direkt några snirkliga SDRE-basgångar här inte, men det ska det väl heller inte vara.
Ytterligare en sak att glädjas åt är tillbakagången till de typiska humoristiska videorna som Foo's gjorde sig kända redan med första skivan. Kolla in andrasingeln Long Road To Ruin och dra på smilbanden.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera en solid skiva utan egentliga svagheter men inte heller med de där tydliga brottarhitsen, förutom då förstasingeln The Pretender, som blivit synonymt med Foo's. Gillar man Foo Fighters eller bara gitarrock i stort är den ett givet köp, man får verkligen valuta för pengarna här. Om man så till sist skulle ge skivan ett betyg skulle den få åtta av tio möjliga peruaner.