Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra
- Och snart i sky
- stod damm och boss,
- då plank och läkt
- de bröto loss.
- Det ruttna trät,
- så torrt som snus,
- det virvlar om
- med kalk och grus.
- Och hackan högg
- och stången bröt
- och väggen föll
- för kraftig stöt.
- Och skrapan rev
- och tången nöp,
- att taket föll
- och skorsten stöp.
- Från kåk till kåk
- man sig beger,
- från syll till ås,
- allt brytes ner.
En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
-- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar